Emelie Westlander

Små tankar denna måndag
Idag lämnar jag Sudret för Södermalm! Ska bli skönt att komma hem igen, pussa på katterna, sova i min egna sköna säng, träffa vänner, ta en dusch i vatten som inte har överdriven kalkhalt och för högt PH-värde. Men sen är det alltid lite vemodigt att åka härifrån. Lämna stranddagarna bakom sig, den fantastiska glassen vid Vamlingbolaget, de varma sommarkvällarna när vi grillar på baksidan av huset samtidigt som solen går ner. Den friska luften, den varma sanden mellan tårna eller det nyklippt gräs under fötterna, för det finns inte direkt hemma i stan. Men det känns ändå helt okej att lämna för det blir sommar nästa år igen också, och på onsdag åker jag till Hongs landställe och hänger där i två dagar och på söndag åker jag på roadtrip runt bästkusten med pappa och Solina möter upp oss och hänger på från och med tisdagen. Längtar, för vet att det kommer bli så bra! Även om hösten fortfarande är lite ovis känns det helt okej för just nu känns allt väldigt bra och jag ska njuta fullt ut av det som är kvar av sommaren!
 
Min relation och historia till pyskisk ohälsa

Detta kan nog vara det svåraste och jobbigaste inlägget jag har skrivit. Någonsin. Kanske till och med det längsta. Ett inlägg jag tänkt att skriva i flera månader, men har bara inte orkat ta tag i. Det river upp så mycket. Vart ska jag börja, hur ska jag inleda. Det kanske blir lite rörigt, kanske lite hoppigt. Men det känns så viktigt att skriva om.

 

Jag har aldrig egentligen varit den som tycker det är pinsamt att prata om psykisk ohälsa, som tycker det är något en inte ska prata om. Men jag har varit väldigt bra på att förminska mitt mående och pratar fortfarande idag om den på ett lättsamt och skämtsamt sätt (som en försvarsmekanism antagligen) för vadå andra har det väl värre så jag mår nog ganska bra. 

 

För mig började det på högstadiet. Jag hade kommit till en ny skola, hade med mig två vänner i klassen från förra skolan. Men det är alltid läskigt att komma in i ett nytt sammanhang, och det är nog tyvärr inte så många, mig själv inräknat som är säkra i sig själv i början av tonåren. Jag hamna i ett gäng som jag egentligen kanske inte kände en samhörighet till, kanske distanserade jag mig själv från dem omedvetet. Jag menar inte att vi inte hade det kul ihop, det hade vi absolut! Men jag kände mig ofta utanför, som om jag snarare stod och observera allt än var en del av det. Klassen var inte den bästa heller, sämre sammanhållning tror jag inte att någon klass har haft. Och enligt mig då, så fanns det inte så många trevliga personer i klassen heller. Somliga hade en inställning att de var bättre än alla andra.

 

Vad som också hör hit är att min lillasyster i samma veva blev diagnostiserad med depression. Nu ska jag inte prata så mycket om det, för det är inte min ensak att prata om. Men det hör ändå hit. Vi är väldigt olika, jag och min syster. I hennes psykiska ohälsa var hon väldigt utagerande vilket ledde till att hon syntes och hördes mest, medan jag blev tyst och drog mig undan vilket gjorde att mina föräldrar kanske inte såg eller förstod hur dåligt jag mådde. Jag tror inte ens att de idag förstår hur nere i skiten jag var. Kanske tog och tar det upp så mycket plats att min syster mår dåligt att det inte fanns rum kvar för mig. Kanske blev det för mycket att ta in att ett till barn inte mådde bra. Kanske fick inte jag plats kvar i den bilden. Jag hade alltid varit mamma och pappas duktiga flicka, det var en enorm press och konstant ångest att de fortfarande hade de förväntningarna på mig när jag mådde så dåligt.

 

Jag hade ingen frizon. Osäker i skolan. Kände inte att jag hade någon egentlig plats där. Jobbigt hemma, med en syster som tog all plats och uppmärksamhet och det kändes som jag likväl inte existerade. Det tar mycket på en, att inte känna att en har en plats där en kan känna sig helt trygg.

 

Detta var också en period då jag var otroligt osäker på min kropp. Sociala medier är inte direkt en hjälp där. Jag började räkna kalorier, plockade bort allt bröd, vit pasta åt ALDRIG något onyttigt. Ångesten jag fick när jag var och fika med vänner, när en valde yoghurten eller smoothien framför muffinsen, fick kommentarer som "Sluta banta Emelie". De menade ju egentligen inget illa, de visste ju inte. Så någon gång övertalade de mig att ta den där muffinsen. Det första jag gjorde när jag kom hem var att köra ett träningspass, jag blev manisk. Jag kanske får detta att låta allvarligare än vad det var, jag har aldrig varit inlagd på någon klinik, eller i någon direkt kontakt med en läkare på grund av det. Jag har aldrig kräkts upp mat med flit även om jag så många gånger försökte men det slutade i att jag istället satt och grät på badrumsgolvet.

 

Detta beteende fortsatte en bit in på gymnasiet tills jag fick en varningsklocka. En dag kände jag en skarp smärta i magen. Kunde knappt röra mig. Vi trodde först det var blindtarmen. Efter en vända på akuten, där de sa att det antagligen vara var förstoppning, så kom jag tillbaka igen dagen efter, och dagen efter det, och dagen efter det. De gjorde ultraljud- och röntgenundersökningar, jag fick stanna till sent in på natten. Men det visade inget. Då kunde de i alla fall utesluta blindtarmen. Efter många om och men fick jag konstaterad muskelbristning och en månads träningsförbud, minimum. Detta blev väl någon slags väckarklocka för mig och jag började kämpa för att vända på min syn på mat och träning och min kropp. Jag har kommit ganska långt idag. Men är fortfarande rädd att jag ska hamna i en sådan mani igen, har ju fortfarande hjärnspökena kvar som kommer då och då. Därför försöker jag begränsa mig lite i min träning, inte känna att den är ett krav utan något jag gör för att må bra, så att jag inte hamnar där igen.

 
Sen kom gymnasiet och det blev egentligen inte bättre, en bättre skola och en bättre klass absolut! Men jag var fortfarande så osäker i mig själv och hade fortfarande en känsla av att ingen ville vara med mig, ingen brydde sig. Att jag egentligen inte hade någon plats i gänget. Hade en vän (som nu är en före detta vän) som följde med till samma klass, finns många gånger jag har tänkt att allt blivit bättre om hon inte gjort det. Men det är lätt att ha en syndabock, att inte ta sitt eget ansvar. Allt var absolut inte dåligt i denna vänskapsrelation, vi har haft så roligt ihop! Men jag kände att denna person tog mig mycket föregivet, att det "alltid" skulle handla om hen, blev bortprioriterad, dissad, dryga kommentarer. Det kom till en punkt då de negativa övertog det som var positivt. Då jag inte stod ut längre. Så i trean tog jag successivt avstånd och försökte komma in i ett nytt gäng i klassen. För ganska exakt ett år sen bröt jag kontakten totalt. De "nya gänget" lät mig vara med, de inkluderade mig. För en stund fick jag känna mig som om jag hade en samhörighet till något.

 

Men vi spolar tillbaka lite först innan vi drar den historien, ett halvår bakåt ungefär. Början av vårterminen i tvåan. Då mådde jag sämre än vad jag någonsin hade gjort, jag var så nere i skiten och såg bara mörker och mörker. Jag existerade knappt längre. Kände mig så jävla ensam. Så värdelös. Såg ingen poäng i att leva längre. Kände att ingen skulle väl ändå bry sig, ingen skulle ens märka om jag försvann. Hade ingen frizon någonstans. Var i skolan, kände mig ensam och utanför kompisgänget. Var tvungen att se personen som jag då var kär i men som inte var kär i mig varje dag. Det är ju mer till den storyn men det är inte viktigt längre, det är över två år sen allt det där och jag är såklart över honom vid det här laget. Men det var fan inte lätt då. Sen kom jag hem, kände mig osynlig, för min syster tog all plats, all uppmärksamhet och jag var bara där. Observerade allt från min glaskupa jag stängt in mig i. Men ingen såg in i den. Det kom till den punkt när jag blev rädd för mig själv och mina tankar. Så en dag vid middagsbordet, det var bara jag och mamma hemma för pappa var tvungen att jobba sent och min syster var hos en kompis, och jag kände *säger jag det inte nu kommer jag nog aldrig säga det* så jag tog ett djupt andetag och säger jag till mamma att jag vill börja gå hos en psykolog. Att jag behöver det nu. Att gå hos en psykolog var egentligen något jag tänkt på länge, bara inte sagt än. Ville inte vara till besvär eller betungande. Men sagt och gjort, två dagar senare ringer en psykolog från psykologipartners Odenplan, en vecka senare hade jag tid hos en henne. Jag tänker inte gå in på detalj på allt vi pratade om, där går liksom min gräns på vad som blir för personligt. Men jag är så tacksam att jag hamna just hos henne! Det är tack vare min mamma. För hon har hjälpt mig något otroligt mycket. Utan henne skulle jag kanske inte ens existera längre. Ganska exakt ett år efter att jag börjat så avslutade vi min tid där. Jag mådde bra i relation till hur jag mått tidigare. Jag ville inte längre dö. Jag var i ett gäng som jag så kände mig mer uppskattad och inkluderad i. Men så här i efterhand, lite mer än ett år efter studenten, undrar jag om de egentligen någonsin såg mig som en del av sitt gäng. Efter studenten har jag inte haft kontakt med någon av dem. Och det är såklart inte bara på grund av dem, jag hade kunnat försöka mer själv. Samtidigt ska en inte behöva kämpa för att få hänga med sina vänner. Men jag är fortfarande så tacksamma för att  de släppte in mig och lät mig hänga med dem för det hjälpte mig på traven till att må bättre. Så om någon av er läser detta, TACK! Det är tråkigt att vi inte pratar eller hänger längre, men tack!

 

Hösten efter studenten skrev flora ett "hitta en vän i din stad" inlägg och jag kände att, fan, nu kör jag! Jag skrev inte en egen annons, det kändes för läskigt. Men scrollade igenom "annonserna" för Stockholm tills en jag fastande vid, Solinas. Och som ni vet hänger vi än idag, och såhär ett drygt år senare är hon en av mina närmsta vänner och min partner in crime. Med Solina kom också ett härligt gång som tagit kontakt med henne från Floras inlägg och det är så fint och skönt att äntligen vara i ett gäng där jag känner mig trygg och behövd. Det senaste året, och kanske framförallt det senaste halvåret har jag verkligen jobbat på mig själv och känner att jag utvecklats i mig själv. Jag är inte lika blyg och tillbakadragen längre även om sociala sammanhang med många människor jag inte känner fortfarande kan ge mig ångestpåslag. Även om bortprioriteringskänslorna är otroligt lättriggade och ångesten kring det blir så jobbig just då så försöker jag inse att sett inte handlar om de prioriterar bort mig, utan oftast har en bra skäl till att de ställer in, inte kan etc. Det är klart att jag idag fortfarande kan ha riktigt dåliga dagar då det känns som jag ska hamna där nere i skiten igen. Men det går oftast över fort. Och jag vet, att om jag idag hamnar där igen har jag fantastiska människor omkring mig!
 

Det är så otroligt befriande och fint att jag idag, men handen på hjärtat kan säga att jag mår bra!

 

Och om någon av er känner igen er i vad jag skrivit det minsta lilla! Om någon av er mår dåligt, Sök hjälp! Lova mig det! Kontakta BUP eller andra gratisklinker för din målgrupp i din kommun. Har du råd med att betala för en psykolog, leta runt efter tips, eller skicka ett mail till mig (den står i profilen) så skickar jag min psykologs kontaktuppgifter. Ta hand om er finingar<3

Drömmar jag har
Några drömmar jag har i livet som jag hoppas på att få uppleva/nå är följande:

 

✿ Skriva en roman, om kärlek. Alltid tyckt om att skriva sen jag var liten, och drömmer att få ge ut en bok med mitt namn på en dag. Är lite utav en hopplös romantiker också och de flesta texter jag skriver handlar om kärlek. Även om jag i dagsläget inte är redo att dela med mig av något jag skrivit så kommer jag förhoppningsvis en dag få göra det!

 

✿ Skulle gärna vilja ge ut en kokbok också. Tror få kan ha missat att jag älskar att laga mat! Så det vore en dröm att en dag få ge ut min egna kokbok!!

 

✿ Ha mitt egna matlagningsprogram. Faller in under samma kategori som förgående punkt.

 

✿ Att ha en rymlig ljus lägenhet på Södermalm, stort kök och sällskapsrum (har skrivit om min drömlya HÄRMåste i och för sig inte vara på just Södermalm, men älskar att bo här! Och hoppas verkligen att jag en dag efter jag flyttat hemifrån kommer kunna flytta tillbaka hit!!

 

 Att bloggen ska växa. Vet att jag själv också måste bli bättre på att promota mig själv och kommentera mer hos andra, men önskar verkligen att min blogg kommer växa mer, snart. Att kunna dra in pengar på den vore en bonus men inte ett måste, att ha engagerade läsare, det är nummer ett för mig.

 

En lite cheesy och klyschig en. Men ibland, eller kanske ganska ofta kan jag längta till jag är trettio något och kanske har livet lite mer figured out liksom. Vet vad jag vill jobba med, har en livspartner och förhoppningvis barn! Men det är väl i alla fall tio år bort, aja, jag ska väl egentligen vara glad att jag är ung och leva i nuet i guess.