En onormal trötthet

Hej mina fina! Låg feberdäckad hela dagen igår och vaknar idag men fortfarande lika orkeslös. Jag har ont i kroppen, bara tanken på att behöva göra något ansträngande som att gå och jobba får mig nästan att vilja gråta. Inte för att jag inte tycker om mitt jobb, det har jag nog klargjort vid det här laget att jag gör. Men de senaste veckorna har jag känt mig ovanligt trött, en trötthet jag inte kan känna igen. Det var något som brast totalt efter i måndags. Det var en bra dag! Och jag hann med en massa, träffa fina vänner. Men att först jobba 6-12, sen träffa en kompis och äta lunch, sen träffa två andra och fika och efter det kvällsfika med några tog mer på mitt pyske än jag väntade mig. Jag vaknade i tisdags, totalt utmattad. Gick och jobbade. Varje steg tog emot. Allt kändes jobbigt. Att prata kändes jobbigt. Vilket är rätt problematiskt när jag jobbar med kunder hela dagen. Hade feber när jag kom hem. Sjukanmälde mig. Andra dagen hemma idag. Bortsätt från att febern är borta känns inget annorlunda. Missförstå mig inte. För jag mår egentligen bra. Har egentligen inget att klaga på. Men det är som att nästan all ork bara sugits ut ur min kropp. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det var väl allt för stunden. Var inte menat att bli något "tyck synd om mig" inlägg. Behövde bara skriva av mig.
En bild när jag var lite gladare än vad jag är just nu.
Emelie's liv, Psykisk ohälsa | | 2 kommentarer |

Några viktiga inlägg jag har skrivit

Som de flesta av er som följt med här ett tag säkert vet så mådde jag psykiskt dåligt under hela min tonår. Här är några av inläggen jag har delat med mig av här i bloggen. Kanske kan det hjälpa någon av er?
 
DET ALLRA FÖRSTA
Såhär inled jag det första inlägget jag skrev om min psykiska ohälsa. I slutet av december 2013. Satte ingen rubrik på det för visste inte vad som skulle vara passande. Jag var långt ifrån frisk då även om jag försökte intala mig själv om det. Att saker skulle bli så mycket värre än vad det var då kunde jag inte förstå. Och vändpunkten jag pratade om. Åh det är så himla sorgligt. Jag kommer aldrig kunna nämna det här, vad jag trodde vändpunkten var. Men att jag la en vikt i att tro på att det skulle vara en vändpunkt är tragiskt.
 
2016 öppnade jag upp mig om min kroppsångest. Kanske inte det mest välformulerade inlägget. Inte som i att det är klumpigt formulerat utan mer att jag personligen önskar att jag skrivit det på ett annat sätt. Men minst lika viktigt för det!
 
För ganska exakt ett år sen öppnade jag upp mig om min psykiska ohälsa. Ett av de längsta inlägg jag någonsin skrivit där jag verkligen öppnade upp mig om min historia. Och första gången jag ärligt skrev ut i bloggen i det kontexten att jag faktiskt mådde bra!
 
(gif)
Ett inlägg där jag samlade alla mina och andras bästa tips på vad du kan göra om du lider av vinterdepression som förhoppningsvis kan hjälpa dig.
 
För några månader sen gjorde jag också ett sådant himla personligt inlägg. Jag spelade in ett brev till mitt tonårsjag. Saker jag önskar att jag fått höra och förstått då. Finns i textformat också.
 
Flera andra inlägg har skrivits under min kategori psykisk ohälsaJag har skrivit om min relation till alkohol, reflektioner över saker och ting, när ångesten bara tagit över från ingenstans för att nämna ett par.
 
Psykisk ohälsa | | Kommentera |

Min relation till alkohol

Ja det här med alkohol. Något som både går att ta lätt och svårt på. Vi pratade ju om detta i veckans poddis men tänker att det kan vara viktigt att prata mer om. Jag är absolut inte en alkoholist. Men det finns historia i släkten som har skrämt mig angående alkohol. Och som gjorde att jag börja festa ganska ”sent”. (Eller ja, hade ju inte fyllt arton men känns som de flesta börjar festa i högstadiet these days...) Jag insåg efter ett tag, när jag hamna i en mer ”fest period” att starksprit, det funkar inte för mig. Jag försökte att bara dricka det, att dricka häxblandning, drinkar, dricka shots och sen öl/vin/cider. Men nej. Till slut blev det dags att inse. Min kropp klarar inte starkspriten. Den kom upp varje gång, i ”bästa fall” fick jag ”bara” blackouts. Idag dricker jag ALDRIG sprit i festsammanhang. En drink bara för att dricka en drink kan absolut vara gott och trevligt, men för min del kan de då lika gärna vara alkoholfria eftersom det är drinken jag är ute efter och inte alkoholen. Blev ju påmind i Bali om varför det inte går när en mysdrinkkväll på stranden utvecklades till en utekväll. Vi lämnar starkspriten lite. Ibland, eller ganska ofta, kan jag ha problem med mängden jag dricker. Finns det dricker jag i stort sätt tills det är slut, oavsett hur full jag är. Ofta ber jag vänner att hålla koll på hur mycket jag dricker eller säger till dem att lite låta mig dricka mer. Många angående det här med att en inte kan kontrollera sitt alkoholintag så mycket säger saker som att det bara är för att en är ung och (lagom) dum (för att citera podden.) Men tänker att en borde ta sådant lite mer seriöst. Unga personer kan också behöva hjälp. Josefin har massa bra inlägg under sin kategori nykterhet angående exempelvis detta. Nu säger jag inte att jag har något allvarligt problem eller behöver hjälp. För så är det inte i mitt fall. Tror min alkoholkonsumtion har mycket med min självkänsla att göra. Att jag har en medveten undermedveten (haha får en ens sätta de orden tillsammans) bild av att jag blir en bättre och roligare person med alkohol i kroppen. Socialare. Mer avslappnad. Mer en person folk gillar. Alltså förstår ni vad jag menar? Att när jag dricker tänker jag bara att jag dricker för att dricka, men när jag reflekterar över det inser jag att det är för att jag tror att jag förändras till det positiva. Och det där är rätt farligt. Och det är något jag jobbar på. För vet ni vad? Jag är faktiskt en rätt så fantastisk person även utan alkohol i kroppen.

All min ”alkoholproblematik” är egentligen bara centrerad och relaterad till festsammanhang. Jag har inte något problem i att dricka vin hemma eller ha en mysdrickkväll med en vän. Då kommer inte samma HA begär. Förhoppningsvis kommer det en dag också försvinna i festsammanhang. Jag jobbar i alla fall på det!

Psykisk ohälsa, Tankar/Åsikter | | En kommentar |
Upp