Att inse att det inte är ett misslyckande att ge upp

Nästan på pricken en månad nu så gav jag upp på litteraturvetenskapskursen efter att ha läst den i fyra veckor. Jag hade en helt annan bild av hur den kursen skulle vara, tänkte att den skulle bli ett komplement till akvarellkursen och grafisk design kursen som jag även läser nu. Men det var ett rätt högt tempo och mycket att läsa för att vara en deltidskurs. Det är ju så individuellt det där också med takten en läser i också. Jag tror också att en i allmänhet behöver ha ett rätt stort intresse för litteratur för att orka, och även om jag gillar att läsa är det en rätt stor skillnad på att läsa en roman jag valt ut själv och att läsa kurslitteratur.
Det var ett otroligt ångestladdat beslut. Kanske låter fånigt. Kanske också en definition av i-landsproblem. Men jag gillar inte att ge upp på saker, för det känns som ett totalt misslyckande, har väl lite duktiga flicka syndromet. Så tänkte att jag kanske skulle fortsätta "genomlida" att jag kanske skulle komma in i den mer, det var ju bara en terminskurs trots allt. Sen insåg jag ju också att det snart börjar bli dags att lägga krut på alla intagningsprover till skolor jag vill gå i till hösten och då blev det ännu jobbigare, kändes knappt som jag hann med mina aktuella kurser, hur sjutton skulle jag hinna med intagningsprover också? 
 
Blev väl lite min pappa som fick mig att tänka lite vettigt. Varför ska jag läsa en kurs som blir så ångestladdad och bara känns jobbig? Då är det väl bättre att foka på kurserna jag läser nu och så småningom alla intagningsprover och kanske jobba lite i sommar sen. 
Så ja, det är det som är planen nu, intagningsproverna har börjat öppnas för inlämning så måste verkligen börja lägga fokus på det nu och hålla tummarna att jag kommer in, för konkurrensen är hög.
 
Glöm inte att det är aldrig ett misslyckande att ge upp på något. Oavsett om det är en kurs, en relation, ett jobb etcetera. Det betyder bara att det helt enkelt inte var rätt.
 

Emelie's liv, Tankar/Åsikter | |
Upp