Brev till mitt tonårsjag

Det här blir ett av mina mer utlämnande inlägg. Skrev i somras om min historia kring psykisk ohälsa, och detta hamnar väl tätt i följd till hur utlämnande och personligt det blir. Men detta är så otroligt viktigt ämne att våga prata om, som inte får tystas ner och viftas bort. Kanske kan någon av er som hör/läser detta ta till sig av vad jag säger till mitt tonårsjag. Vad jag önskar att detta var något jag fått höra och tro på då. Kanske kan just du välja att göra det idag.

Valde att göra "brevet till mitt tonårsjag" i ljudfil. Kändes mycket mer personligt och fint att göra så. Men om du av någon anledning inte kan eller vill lyssna och föredrar i textform så finns texten längst ner i inlägget.

"Älskade kära du. Jag vet att du känner dig värdelös. Oälskad. Och ensam. Jag vet att allt känns meningslöst och svart att du inte ser någon poäng i att fortsätta just nu. Att du tror att ingen bryr sig om du inte längre skulle finnas kvar. Men du måste fortsätta att orka kämpa. Smärtan kommer försvinna. Jag lovar dig. Kanske inte för evigt. Kanske inte helt och hållet. Men det finns ingen person som ständigt är glad, där livet hela tiden känns lätt, som en dans på rosor. Ett konstigt uttryck egentligen då rosor har taggar. Så kanske är det precis så livet är egentligen, som en dans på rosor. Ibland kommer du trampa på taggarna och ibland kommer du trampa mjukt på rosenbladen. Låter klyschigt, men du har ju alltid gillat klyschor. Men det blir bättre, jag lovar dig. Du kommer behöva gå igenom hjärtesorg, fler kommer lämna, men det kommer du också göra. Allt det där är en del av livet. Du kommer våga lämna där det inte är bra, och du kommer träffa nya fantastiska människor som får det att kännas lite lättare när allt känns tufft. 

Du släpper inte in människor lätt, för du vill skydda dig själv från att bli sårad i slutändan. Kanske är det precis det du fortfarande gör. Men det blir också väldigt ensamt om du aldrig släpper in någon, inte släpper in någon på riktigt. Våga riva ner muren du har byggt upp.  

Jag vet att du hatar din kropp. Att du ofta sitter och gråter på badrumsgolvet. Men snälla fina du gör inte det. För fatta hur många fantastiska saker du kan göra tack vare din kropp. Hata den inte. Straffa den inte. För du är värd så mycket mer! Och kroppen din är fantastisk.

Det är okej att inte alltid vara den glada tjejen. Vara den duktiga flickan. Vara kompisen som alltid ställer upp och finns där. Det är okej att säga emot och ställa krav. Sluta förminska ditt mående, våga ryta ifrån. Våga säga att du inte mår bra. Stäng inte in dig själv i din glaskupa av ensamhet. Du måste sluta att tro att du kommer vara till besvär om du berättar hur du mår. Sluta tro att du kan klara allt själv. För det är okej att erkänna att du behöver hjälp.

Allt blir bra till slut. Jag lovar dig."

Emelie's liv, Psykisk ohälsa, Tankar/Åsikter | |
#1 - - Evelina:

Hej!

Starkt! Starkt att du vågar dela med dig av din resa. Jag tror och vet att det hjälper många i samma situation. Det är så få som pratar om denna problematik och jag tror på att vi behöver lyfta upp den mer och visa att den existerar.

Jag har själv också varit där, inte riktigt samma historia som du, men nästan. Prestationskrav som ledde till överträning och ätstörningar, panik, ångest och depression.

Även fast jag har kommit långt idag, kan jag fortfarande hamna i svackor och behöva tänka och resonera med mig själv.

Svar: Tack Evelina för de orden! Och så himla starkt och fint av dig att våga dela med dig av dina ord du med<3 Håller med, detta är verkligen något superviktigt att våga prata om! Kärlek till dig<33
Emelie Westlander

#2 - - Josefin Nilsson:

Så himla starkt att du vågar dela med dig! Och så himla fint formulerat, det berör verkligen på djupet, kram <3

Svar: Åh tack för de fina orden!!<33 Kram
Emelie Westlander

Upp