En ångestperiod

Bara stirrat på en tom rad ett tag nu. Ingen aning om vad jag ska skriva, hur jag vill inleda eller om jag ens borde publicera detta, kanske kommer jag ångra mig sen. Men min blogg kommer aldrig bli den plattform där allt bara är happy clappy hela tiden. Har haft en så övergripande ångest de senaste dagarna att jag inte orkar skriva någon glad liten torsdagshälsning. Eller ens om något annat överhuvudtaget Om ni inte orkar läsa om det, så sluta nu. Måste bara bli bättre på att låtsas att jag mår bra när folk frågar också, som jag är på att kunna erkänna det här, att fatta att det är okej och våga säga att "nej jag mår inte bra", jag måste inte hela tiden vara den glada tjejen.
 
Jag trodde väl bara att jag skulle må bra nu, efter allt jag kämpade för i terapi efter allt jag kämpat för efter, för att få må bra känns typ allt rent ut sagt skit just nu. Absolut att jag haft kortare ångest perioder efter att jag avslutade min terapi våren 2016 men nu har jag känt som jag gör mer eller mindre sen sensommaren. Och jag är rädd att jag är tillbaka på ruta ett. Känner mig ensam. Det känns hopplöst. Och just nu vet jag inte vad jag kan göra för att må bättre. Det är en sak att skriva om psykisk ohälsa som har varit det är en annan femma när en är mitt i den. Det är en sak att skriva om den, det är lättare. För jag behöver inte titta er som läser detta i ögonen när ni läser vad ni läser, men om jag ska berätta hur jag mår måste jag se på personen samtidigt. Vet inte ens vad jag vill komma med det här inlägget. Söker inte uppmärksamhet, eller "medlidande". Kände väl bara att jag behövde skriva av mig lite.
Emelie's liv, Psykisk ohälsa, Tankar/Åsikter | |
#1 - - Ewe:

Tror inte de flesta gillar "happy clappy" bloggar så no worries there ;) Gillar din blogg väldigt mycket oavsett!
Vet hur det känns, har varit precis där under långa perioder i mitt liv. Man får lov att må dåligt ibland.
Om du någon gång skulle vilja ha någon att prata/skriva med som du inte behöver titta på, får du gärna höra av dig till mig :)
Stay strong!

Svar: Tack vad fint skrivet av dig!! Jo det är klart, blir otroligt jobbigt bara när ångesten tar över så mycket att en nästan blir paralyserad bara. Jättegulligt av dig! Puss :)
Emelie Westlander

Upp