Ett inlägg om att känna sig bortprioriterad

Jag har haft några destruktiva vänskapsrelationer under åren. Folk som har behandlat mig dåligt till mestadels men sen är det de där stunderna som faktiskt är bra, och det var väl därför jag stannade kvar så länge i de relationerna. Men tidigare relationer är inte riktigt det jag ska prata om i detta inlägg, kände att jag var tvungen att nämna det först för att ge er ett sammanhang för vad jag ska prata om härnäst. För i dessa relationer har jag alltid känt mig bortprioriterad, som ett sistahandsval. Den där känslan fortsätter att hänga kvar.
 
Den där känslan påverkar mig i de relationerna jag har idag, även om de personerna inte har något att göra med mina tidigare vänskaper. Jag känner mig aldrig som någons förstahandsval, det känns som jag är den folk kontaktar när de inte har något bättre för sig. Att jag liksom aldrig är någons prioritering. Och det är så sjukt jobbigt att gå runt och känna så! Det är så himla lättriggat för mig också, det räcker att någon ställer in en träff, oavsett anledningen så får jag typ "tunnelperspektiv" och på en gång dyker känslorna upp om att ingen vill vara med mig och att jag inte är någon prioritering för någon.
 
Jag tänker att vissa vänner kan ha blivit vana att jag typ alltid finns där? Att jag typ accepterar att jag är den som blir minst prioriterad. Jag säger inte att det är så i de vänskapsrelationerna jag är i nu. Men det är så det känns ibland.

Tyvärr är jag inte alltid så bra på att säga ifrån när jag kanske borde, det går ganska långt innan jag faktiskt gör det, vilket är så himla dumt för då hinner jag gå runt där och bubbla av irritation av små saker som blir fler och fler och helt plötsligt blir värsta grejen. Istället borde jag bli bättre att säga till på en gång "det här är inte okej" eller "det här tyckte jag faktiskt var dålig stil" eller vad det nu kan vara. Är bra att bita ifrån till främlingar, men inte när det kommer till mina vänner, jag vill inte skapa dålig stämning. Det är som att jag tror att dem kommer att lämna mig om jag säger ifrån. Vad är det för sjuk tanke? Om dem ens skulle göra det, vad skulle dem vara för vänner då? Och vad år en stunds obekvämlighet för att sedan kanske ha uppklarat något som den andra personen inte förstått att en tycker är jobbigt?

Det är som vad Flora och Frida pratade om i sin podcast när Flora nämnde hur hennes break up med hennes ex gick till, att de nästa tio minuterna kanske blir skitjobbiga men sen så blir det bättre. Sen är det över och en kan andas ut. Samma sak gäller när en ska ta upp en "konflikt", det är sjukt jobbigt och obekvämt i stunden. Men sen är det avklarat och förhoppningsvis löst och oavsett kommer det kännas så mycket bättre att ha få det sagt. För annars ligger det bara där och skaver.

Detta är något som jag också jobbade mycket med när jag gick i KBT, men jag kan fortfarande inte riktigt skaka av mig den där känslan. Jag vill börja tro på mig själv mer i mina vänskapsrelationer, börja förstå att jag faktiskt (kanske) är uppskattad och bli bättre på att säga ifrån. Det kanske ska vara ett nyårslöfte såhär i mars, att jag från och med nu ska försöka våga och släppa det där gamla, det har inget med nuet att göra.

Emelie's liv, Psykisk ohälsa, Tankar/Åsikter | |
Upp