Emelie Westlander

New Years Eve
Har sprungit lite ärenden idag. Köpte ett par skor att ha på mig ikväll, så snygga! Funkar till vardags också. Och hämtade ut min jacka som äntligen har kommit på posten. Så nöjd med den! Den är så himla varm och gosig. Ska börja göra mig klar strax, för om lite drygt två timmar ska jag på nyårsfest till min kompis i gamla stan. Ha en himla bra kväll allesammans så hörs vi nästa år!
sneak peak på min nyårsklänning 
och bild på skorna
Ska jag verkligen skriva detta inlägg. Ska jag verkligen publicera det här? Ska jag verkligen berätta? Ingen vet ju. Har inte berättat för en levande själ. Det kommer finnas ute på nätet. Vem som helst kommer att kunna läsa detta. Folk kommer se att jag är svag. Är inte lika stark som de kanske tror.
 
Högstadiet var för mig, som säkert många andra med den sämsta perioden i mitt liv. Och inte bara för all den där skiten som tonåren kommer med utan tusen saker pågick. Just sjuan var inte så dålig, den var helt okej. Kanske inte när det kom till självsäkerhet och självkänsla, men det dom två åren kom med därnäst så var väl sjuan nästinpå ett paradis i jämförelse. 
 
Allt vände någonstans där på sommarlovet mellan sjuan och åttan. Och sedan blev allt bara sämre. 
 
andas, andas, det kommer gå bra. du måste skriva det här nu. för din skull, inte hålla allt inne längre.
 
Jag tänker inte gå in på några detaljer eller berätta vad som pågick, allt det där som fick mig att må så dåligt. Och mina tankar var så mörka att jag knappt vågar tänka tillbaka. Kan inte berätta allt. Ni kommer bli rädda. Ingen skulle se mig på samma sätt igen.
 
Har rivit ut alla sidor i min dagbok. Alla mörka tankar och texter. Brännt upp dem. 
 
Det känndes som att jag höll på att drukna. Men alla människor runt omkring mig kunde andas. Som om jag var fast i en bubbla. Och jag såg alla människor omkring mig, och jag hörde vad alla sa, men ändå på något slags avstånd. Och jag, jag var osynlig. Jag fanns inte. Jag var fast i mina tankar, jag kunde inte ryma, fast i all skit.
 
Och ingen märkte. Ingen märkte hur dåligt jag måde. Ingen frågade. Och jag blev väl bra på att låtsas till sist. Låtsas som att inget vara fel. Klä på det falska leendet och låtsas skratten. För hur mycket jag kanske skrattade och log var jag inte glad. Inte alls. 
 
Man träffade släkt eller gammla vänner som artigt frågade "hur mår du?" för det är ju sådant man ska fråga när man träffas eller hur? Och det var de enda som frågade, men det är ju likosm obligatorisgkt att fråga dom personerna. Och jag ljög förstås. Tvingade på ett leende och sa "jo det är bara bra med mig". Och det är fortfarande samma sak nu. De få personer som faktiskt frågar får samma svar "det är bara bra med mig" det är fortfarande en lögn. Men vissa av dessa människor, när de frågar, så ljuger jag inte. För när jag är med den så känns det som att nästan allt är bra.
 
Och även fast jag ville berätta för någon, ville bara släppa väggarna, bli omhållen av någon, gråta och berätta så gjorde jag det inte. Visste inte vem jag skulle berätta det för, vem jag skulle prata med. Någon i familjen kom det inte på fråga om. Och ibland känndes det som ingen annan egentligen brydde sig. Som att ingen över huvud taget brydde sig. Och jag var rädd för att berätta. Rädd för att folk skulle se hur svag jag var.
 
 
Det är bättre nu. Det fick sig en ny vändpunkt någon gång denna sommar, denna gång mot det bättre.
 
Helt bra är det inte. Långt ifrån. Men jag mår bättre nu än vad jag gjorde förut. Och det har även blivit lite bättre sen jag började på gymnasiet. Så mycket fina människor. Finns de få personer som jag kan vara med och för en stund glömma allt det där jobbiga. Allt det där dåliga. Och även om det kanske bara är för ett par sekunder, minuter, timmar, så kan jag åtminstonde för stunden glömma allt. Behöver inte fejka ett leende eller låtsas att jag skrattar, för i just den stunden är jag glad på riktigt. Även fast sen när jag är själv, eller i ett annat sällskap så kommer allt det där jobbiga tillbaka. 
 
Ibland känns det som att jag är på väg att sjuka tillbaka, hela vägen, djupt. Då är allt jag har att ta tag i min egen hand och dra mig själv upp igen.
 
 
Vet inte ens om någon har läst allt detta. Är det någon som orkar läsa ett sådant långt inlägg? Orkar läsa alla tankar. Och detta är inte i närheten av allt men det är här jag drar min gräns på vad jag tänker dela med mig av. Och det känns ganska skönt, att fått skriva av sig lite. 
Lite förändringar
Blev lite utråkad och var för pigg för att gå och lägga mig så fixa ihop en ny enkel header, bytte profilbilden och bakgrundsfärg på bloggen. Inga större förändrignar men kände att jag behövde lite nytt. Vad tycks?
 
Före:
 
Efter: